.

Tårarna som trängde fram i mina ögon i samma stund som jag satte min fot i gaskammaren på Auschwitz innehöll inte bara det uppenbara, sorg och oförstånd, utan mest innehöll de ilska. Ilska över att ingen satte ner foten, ilska över vad hatet gjorde med människor för 70 år sedan och ilska över vad det gör med människor än idag. I Auschwitz, som var den del av resan som gjorde starkast intryck på mig, gick det bit för bit upp för mig att förintelsen var verklig, att det inte bara var ett kapitel i en historiebok, utan en verklig handling, ett aktivt val av människor som mycket väl skulle kunna vara du eller jag. Jag har aldrig trott på ondska, men i samma stund som jag satte min fot i gaskammaren, tändes ett litet tvivel, kanske finns det ondska trots allt.