.

Usch. Mitt huvud bara snurrar när jag tänker på att om jag ca en vecka ska till skolan igen, och nu är det inte min gamla, trygga högstadieskola där jag kan namnet på varenda kotte och lärarna knappt behöver kasta en blick på min uppsats, för de vet redan hur den är. Nepp. Nu ska jag börja gymnasiet. På ett sätt befriande, på ett sätt skräckinjagande. Befriande, för att jag nu äntligen kan komma vidare, få nya vänner, nya vanor och få inrikta mig på dem ämnen jag gillar allra bäst. Skräckinjagande, för att det är så långt bortifrån min vanliga trygga värld. Jag kommer inte känna någon på skolan, inte en enda själ, jag kommer få lära mig ett helt nytt skolsystem och jag kommer tvingas ta skolan på allvar och ägna mer än en timme åt att plugga till ett prov. Jag kan helt enkelt inte avgöra om jag har positiva eller negativa känslor inför skolstarten. Självklart hoppas jag att allt kommer gå jättebra och att jag upptäcker trevliga, roliga människor, men man vet ju aldrig. Nu kan jag egentligen bara förlita mig på mig själv, jag vet ju att jag klarar dethär. Jag vet ju att jag är trevlig och rolig att umgås med, jag vet att lärare brukar tycka bra om mig. Jag hoppas det visar sig vara sant.